Lars Skullberg – ”Surt” – Glasunikat

När jag väljer motiv utgår jag alltid från mitt seende. Den bild som fastnar på näthinnan är nästan alltid ett snabbt förgängligt ögonblick. Hjärnan väljer att hålla kvar bilden och visar den igen för mig flera gånger. Magen talar om för mig om hjärnan har valt ut något viktigt. Bilden som visas är svår att fixera. Jag vet hur den ser ut men den flyr undan och visas allt för kort tid för att jag ska hålla kvar den. För att få grepp om den måste jag måla den. När jag försöker måla den börjar jag alltid med en färgton, ett anslag i färg. Färgen i bilden är för mig alltid den bärande delen och allt annat måste underordna sig. Under arbetet känner jag om jag närmar mig eller distanserar mig från motivet. Ibland blir jag blind och måste gå ut från ateljén för att vila ögonen. När jag ser bilden igen känner jag ofta inte igen den och måste ta ställning på nytt. Processen upprepas. När målningen närmar sig ”mitt ögonblick” får jag en slags lyckokänsla i magen. Det är något som stämmer. Vad är det som stämmer? Varför känner jag denna lyckokänsla bara ibland? Målningen är klar när jag inte kan ändra på den. Jag vill ändra, men kan inte. Gunnar Ottosson, Oktober 2007