Pablo Picasso – ”Le Vieux Roi” litografi

Spanien, 1881 - 1973 Pablo Ruiz Picasso föds i Malaga och växer upp i olika delar av Spanien. Hans far undervisar i teckning och måleri. Redan som 14-åring får unge Pablo tillträde till Konsthögskolan i Barcelona, La Lonja. Picasso har en klassisk utbildning i grunden, men också en sammansatt berättarådra. 1901 anländer han till Paris och ägnar de första fem-sex åren här åt ett känslomättat, realistiskt, berättande måleri under de s.k. blå och rosa perioderna. Hans måleri förenklas gradvis under många influenser. Paul Cézanne, vars minnesutställning dominerade höstsalongen 1907 i Paris är en; folklig skulptur från Iberiska halvön och masker från Afrika och Oceanien en annan. 1907 målar Picasso Flickorna i Avignon. Egentligen en bordellscen där de starkt förenklade kvinnofigurerna vänder sig från alla kända skönhetsideal, perspektivet är uppbrutet och målningens hela yta genomkomponerad. Tillsammans med fransmannen Georges Braque startar han en "art conceptuel", en "idékonst", långt före vår tids konceptuella, och börjar bygga ett helt nytt slags bilder. Kritikerna döper stilen till "kubism", efter de avbildade figurernas och föremålens geometriska formspråk. Beteckningen vinner strax allmängiltighet hos kolleger och kännare. Kubismen utvecklas mot en skala av nyanser i brunt, grått och svart under den s.k. analytiska perioden omkring 1910. Med inklistrade tidningssidor och senare veritabla föremål ur vardagen stegras collage till assemblage i den s.k. syntetiska kubismen. Picasso har den borne skulptörens känsla för forn, volym och material. I hans verk möts bildbegär, färgstarkt temperament och idérik uppfinnarglädje. När kubismen kulminerat vid mitten av tiotalet möter han dansarna i Ryska baletten och blandar nu den tidigare berättande realismen med det kubistiska formspråket. Under 1920-talet vänder sig Picasso mot sina klassiska rötter. Medelhavsmyterna tar plats i hans konst. Picasso målar, livet igenom, främst människor. Men djuren är alltid nära, med mänskliga drag eller i möten med människan. Så till exempel i hans grafiska, antikt inspirerade verk och i hans keramiska arbeten omkring 1950. Landskap däremot, är sällsynta. Vid mitten av tjugotalet umgås han flitigt med surrealisterna, dock utan att bli medlem i gruppen. Särskilt författaren Paul Éluard står honom nära. Måleri, skulptur, collage, assemblage och grafik utvecklas sida vid sida. Teckningen finns alltid i botten av hans arbete. Med det mörknande 1930-talet tilltar Picassos politiska engagemang. 1937 målar han - till Spaniens paviljong på världsutställningens i Paris - Guernica, en skräckskildring av fascisternas bombning av den lilla baskiska staden med samma namn. Målningen var länge hemlös, visades i Sverige redan året efter det att den målats och senare 1957, i det ännu icke iordningsställda Moderna Museet. 1944 blev Picasso medlem av franska kommunistpartiet och mottog två gånger Lenins fredspris, 1950 och 62. Hans konst har aldrig velat behaga, men engagera och vända ut och in på människans erotiska, sociala och politiska begär. Efter andra världskriget är Picasso inte längre en del av den samtida konstens rörelse utan en levande legend, som emellertid ständigt förnyar sin konst. Han återvänder till sina spanska rötter, omarbetar och parafraserar flitigt klassiker som Poussin, David, Velazques och Delacroix. I Manet finner han en själsfrände. Han gör otaliga parafraser och omtolkningar på dennes tema Frukost i det Gröna. En av dessa, utförd i betong av Picassos vän norrmannen Carl Nesjar återfinns i Moderna Museets trädgård. Picasso uppnådde hög ålder men målade in i det sista. Ständigt omstridd, likgiltig för ingen. Moderna Museets samling av verk av Picasso omfattar tidig kubism och klassiskt 1920-tal, små skulpturer i brons och flera porträtt från mellankrigstiden, betongskulptur från 1960-talet, samt teckning och grafik.